Kvinnojouren Öresund och Ungdomsjouren Öresunds verksamhetschef reflekterar över framtiden
Som ideell förening står vi den kommande tiden inför flera svåra utmaningar som kan vara direkt avgörande för vår förenings överlevnad. Det handlar främst om möjligheten till finansiering för våra verksamheter, öppenmottagningar och vårt skyddade boende. Allt fler kommuner upphandlar numera skyddat boende och allt färre handläggare inom socialtjänst placerar våldsutsatta kvinnor och barn på kvinnojourer. Istället väljs upphandlade, ofta privata aktörer som vanligen saknar kunskap om våldsutsatta människor i kris och inte heller erbjuder stödsamtal för behandling av trauman. Vi hör om våldsutsatta familjer som sitter bakom galler ute i en stuga i djupaste skogen eller i en förfallen fastighet på öde landsbygd, utan vare sig närhet till skola eller arbetsmöjligheter och utan att få stöd.
I flera år har kvinnojoursrörelsen, med sina imponerande dryga fyrtio år av erfarenhet och kompetens, stretat emot att delta inom samma fält som vinsttörstande företag som varje år plockar ut miljoner i vinst. Istället har vi försökt få politiker och tjänstemän att förstå andra möjliga källor till finansiering, men utan framgång. Vi har nu insett att vi inte kan fortsätta motarbeta utvecklingen, vi är tvungna att acceptera och blicka framåt för att vi ska ha en rimlig chans. Vi vill inte gärna delta i upphandling, men vi vill fortsätta hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn och får då helt sonika acceptera vilken väg vårt samhälle tar oss. Vi har därför grundligt läst på om offentlig upphandling och även beslutat om att lämna anbud till kommunerna. Vi hoppas att vi därigenom kan fortsätta göra skillnad för våldsutsatta kvinnor och barn och också fortsätta arbeta preventivt i skolorna med ungdomarna. Vi behövs mer än någonsin, men varför ska det vara så svårt att förstå?
Vad hoppas vi har hänt till nästa år?
- Att kvinnojourerna i Sverige erhåller långsiktig finansiering, för att underlätta planering, expandering och rekrytering för flera år i taget.
- Att Sverige och regeringen ger kvinnojoursrörelsen det erkännande som vi är värda, förstår vår kapacitet och värnar om vikten att låta oss finnas kvar.
- Att mäns våld mot kvinnor ses på med samma allvar som mäns våld mot män, och att relationsbrott får en högre prioritet hos polis, åklagare, nämndemän och domare.